Stilla och tyst

Jag har verkligen längtat efter den här påskhelgen. Fyra lediga dagar! Fyra dagar av total (ok, nästan total) frihet! Jag har inlett ledigheten med att tidigt imorse åka till Sundbyholm och bara njuta av stillheten och tystnaden. Det var jättekallt men ack så vackert!

Jag önskar Er alla en fantastisk helg. Med mycket sol, glädje och avkoppling. Glad Påsk på Er!

Naturkonst i busskuren

Tidigt imorse satt jag i en busskur och tittade på de målningarna som nattens kyla hade lämnat efter sig.
Jag försökte fotografera dessa skapelser men det var inte lätt för folk på andra sidan glaset trodde att jag riktade objektivet mot dem...

Vårkänslor i vinterskogen

Kalla kårar

Nää, är det verkligen möjligt? 23 grader kallt? I mitten av mars? Det är kanske helt vanliga marstemperaturer lite längre upp i vårt avlånga land men i Sörmland? Har SMHI räknat fel? Skrivit fel? Tagit första april i förskott? Det är nästan så att man börjar tvivla på att det blir någon vår i år. Men jag tror att våren kommer för hos min granne blommar vintergäck för fullt, trots kylan och snövallar.

Jag hoppas på familjelyckan

Det är kallt, minusgraderna är många men det känns i luften att våren är på G.

För solen värmer på och får den envisa vintern att krympa bit för bit. Inte mig emot ska jag säga Er, inte mig emot. 

I skogsdungen hörde jag gröngölingen ropa. Jag vet att ett par större hackspettar brukar hålla sig till skogsdungen men gröngölingar har jag inte sett där. Men idag, ha, då satt gröngölingen på en gren och vrålade allt han kunde. Kan vi vänta oss några små gröngölingar här i framtiden? Jag håller tummarna. Men ojojoj, vad spännande!

Tyvärr så hade jag endast mitt macroobjektiv med mig. Med det kan man ta närbilder på isdroppar men inte på fåglar som sitter alldeles för långt borta ifrån en... Fast sådant kan man strunta i när man ser en gröngöling och fotografera i alla fall, bara för att man är glad! 

På isen

Mälaren är täckt med is. Tydligen tillräckligt tjock för att gå på den. Men jag vet inte, att gå på isen gör mig alltid lite nervös.

Jag har lärt mig att isen kan ju brista. Att bada i en isvak är inte vad jag längtar efter om jag ska vara ärlig.

Idag har jag dock utmanat en av mina stora rädslor och gått på isen. Det kändes väldigt pirrigt :)

... och snömassorna har kommit...

Inte nog med det, de fortsätter att bara välla fram. Hur mycket snö kan egentligen en vinterhimmel rymma? I skogsdungen, där för en vecka sedan sjöng talgoxarna, är nu alldeles tyst. Men ännu har vintern sin fulla rätt och härja. Det är ju, trots allt, mitten av februari.   

Och i syrénträdet är det en björktrast som numera är herre på täppan. Han började besöka oss för några veckor sedan. I början var han väldigt mobbad av koltrastarna. Alla hans försök att närma sig maten slutade med att han fick stryk. Jag vet inte vad som har hänt men nuförtiden är det han som spöar koltrastarna. De sitter på staketet och tittar på när björktrasten hackar i äpplet. Det ligger äppelbitar även på marken men inte ens dessa får koltrastarna ta. Då är björktrasten där direkt och visar vad han tycker om det hela. 

Ett oväntat möte

Minusgraderna och den okuvade forsen förvandlade denna tidiga vintermorgon till en drömlik sagovärld. Jag kände en enorm tacksamhet över att få uppleva allt det vackra. Även om mina fingrar blev smärtsamt blåa och näsan, den ska vi inte ens tala om. Jag svävade där och dagdrömde. Plötsligt fick jag syn på någon som satt i isen vid stranden. Först trodde jag att det var en ihjälfrusen hund. Stackarn... 

Jag kom lite närmare och blev så häpen.  För det jag såg var en ytterst levande...

...bäver!

Drömde jag? Hallucinerade? Men nej, det var alldeles på riktigt! Bävern var dock inte lika förtjust som jag i vårt möte. 

Eller så hade han bråttom någonstans. Det sa bara plums och så försvann han i det kalla vattnet... 

Svartvita känslor

Vintern har gjort ett storartat come back. Den måste ha läst mina inlägg om fjärilar och nyckelpigor och bestämt sig för att ställa allt till rätta. Så nu är det blåsigt och kallt. Världen får inte bli hur knasig som helst. Fast ikväll saknar jag färg och solvärme väldigt mycket...

Juldagen i Stendörren

Den här dagen har jag planerat länge. Jag har till och med beställt strålande sol, klarblå himmel och gnistrande snö. Men jag tror att Väderleverantören har fått i sig för många julsnapsar och blivit helt vimsig. Istället för det beställda har jag fått gråtunga moln som har öst ut enorma mängder blöt snö. Men vi har packat ryggsäcken med julmat samt extra kläder och åkt iväg i alla fall. Vi har haft hela skärgården för oss själva! Inte en enda bil på parkeringen, inte ett enda fotspår i den djupa snön. Men det är kanske inte så konstigt när man tänker efter. Vilka andra dårfinkar än vi skulle ge sig ut på de små vägarna? Stundvis var jag ganska skräckslagen själv...

Magnus blev sugen på att paddla i det gråa havet. Inte jag.

Jag är nämligen en äventyrare light som paddlar gärna men väntar på att Väderleverantören ska nyktra till.  

Midvinter

Vilken speciell morgon att vakna till! Den allra första morgonen på den ljusare hälften av året! Vi återvänder till solen och för varje morgon som går så blir dagarna längre och längre. Det är så spännande att jag har vaknat alldeles för tidigt. Jag satte mig ute på altanen och väntade på dagen. Ett par meter ifrån mig kivades mina 11 koltrastar om russin, himlen började blekna och jag blev så där barnsligt glad.

Där Kung Bore har ingen makt...

Stora delar av ån som rinner genom Eskilstuna är täckta av is. Det finns dock områden där vattnet inte låter sig tämjas av Kung Bore. Ännu. Och på badstranden är snön alldeles orörd. Jag såg inte var strandlinjen gick. Optimistisk som jag var så ramlade jag nästan i det kalla vattnet. Helt instinktivt lyfte jag upp kameran för att skydda den från ett eventuellt bad. Men vi klarade oss torra båda två...

Egentligen är det lite underligt. Att jag ramlar och slår mig blå är en sak. Jag är van och dessutom brukar såren läka fort.
Men att kameran skulle råka illa ut kan klassas som världsundergång för min del.

Stilla i Årbyskogen

 

Så här en vecka innan jul är schemat väldigt spänt. Köttbullar ska rullas och bullar ska bakas. Men ack, ett litet naturreservat skulle jag väl hinna med? Jag gick till Årbyskogen, det naturreservatet som ligger bara någon kilometer ifrån mitt hem. Och andras. Trafiken där är lika intensiv som den på E-20. Där möter man skidåkare, stavgångare, mammor med sina små barn och en och annan hundägare. Fast jag brukar undvika de vältrampade stigarna. Då kan jag njuta av den underbara stillheten som stressar av min själ.

Vid grytorna

Jag kom hem vid solnedgången och jisses, vilket tjatter jag mötte på våran uteplats! Nio koltrastar slogs om första parkett vid grytorna. För några dagar sedan började jag ställa ut våra matrester, mest med tanke på de kajorna och skatorna som bor i trädet mitt emot.

Men det är koltrastarna som har fått smak på ris, spaghetti och köttfärssås. Och slåss om det så att fjädrarna ryker. 

Jag var väldigt tveksam till att utfodra fåglar med matrester. En del lärda säger att man absolut inte får göra det. Men enligt "Mata fåglar" av Niklas Aronsson är det helt ok att bjuda fåglar på sådant som vi äter till middag. Och de är helt tokiga i det...

Och fingrarna domnade bort...

Planen var att jag skulle stanna hemma och ta itu med allt jag har förträngt. Städa, ta fram adventsljusstaken och kanske baka något gott. Men när jag vaknade då var världen så fin att det blev svårt att tänka på de förträngda sakerna. Jag gick ut en liten sväng.

Men hualigen, vad kallt det var!