Myller av liv

Dagarna går i rasande fart. Det gör nästan lite ont ont i kroppen att se hur fort naturen förändras. Min tid räcker inte till allt jag vill se och uppleva, även om jag försöker vara ute varje dag. Störtregn och strålande sol avlöser varandra hela tiden. Världen exploderar i grönska. Vårlök har redan blommat över (för att inte tala om vitsippor) och världen färgas gul av maskrosor. Björktrastens unge har hoppat ur boet och skuttar klumpigt bland buskarna. Vingarna är fortfarande lite ur funktion ju. Inte är den tyst heller. Överallt myllrar det av liv.



Tappa andan

Det sägs att livet inte ska utvärderas utifrån det antalet andetag vi tar utan i platser och ögonblick som får oss att tappa andan.

Då måste min skogsdunge vara en sådan plats. Speciellt om våren när vitsippor blommar. Jag kan sitta där väldigt länge och bara uppleva våren med alla mina sinnen. Det bör vara allas rättighet att ha en sådan liten skogsdunge att gå till och tappa andan.

Vårbruket

De unga björklöven lyser i solen, bonden vältar sin åker och humlorna surrar i luften. En sådan underbar majkväll...

Den hemska promenaden

Dagen hade precis vaknat och jag såg fram emot att få njuta av den något kyliga vårmorgonen. Jag tog den långa vägen till jobbet, den som går genom skogen. Men promenaden blev inte som jag hade tänkt mig.

Jag måste varna Er att bilderna i dagens inlägg är långt ifrån njutningsfulla!

Jag gick där lite i mina egna tankar, precis som jag brukar, när jag fick syn på den lilla talgoxen. Den låg mitt på stigen.



Men stackars liten! Du har klarat den långa vintern och nu, när våren har äntligen kommit till oss så ligger du här och är alldeles död.

Jag la talgoxen under en buske. Där får den lilla kroppen bli en del av kretsloppet. Det skulle talgoxen kunna bli även mitt på stigen men det känns för sorgligt för att låta det ske. Lite ledsen gick jag vidare. Där skogen slutar och asfalten tar vid mötte jag en tilltygad humledrottning. Mitt på cykelbanan kämpade hon för sitt liv. Hon flaxade med vingarna så fort hon kunde men av någon anledning kunde hon inte flyga. Jag lät henne krypa upp i min hand och la henne i en grässtuva. Jag hoppas att hon överlever. Hon har ju en så krävande uppgift att sköta. Någonstans där ute har hon börjat bygga sitt bo och utan henne blir det inga nya humlor ju.  

Jag trodde faktiskt att där skulle det sluta med alla hemskheter. Men det som jag mötte en stund senare fick mig att gråta.

En stilig grässandshane vars blick blev matt låg på cykelbanan. Han måste ha krockat med någon bil, den stackarn. Tårarna rann på mig medan jag flyttade på honom. Jag är antingen för känslig, för mesig eller gud vet vad. Men jag blir så oerhört ledsen när jag ser sådant. Samtidigt som jag förstår ju att varje gång som jag ger mig ut i naturen för att njuta av det sprudlande livet runt omkring mig då kommer jag även att möta döden. Men hur jag än försöker förklara det för mig själv så blir jag ledsen i alla fall.

  



Är det verkligen sant?

Ja, det är det! Våren är här! Jag har upplevt 41 vårar och jag borde ha hunnit vänja mig. Men icke, varje vår blir jag lika hänförd, lika häpen för att våren har faktiskt kommit hit även i år. Ni kommer nog att tro att jag är knäpp (ibland tror jag det själv nämligen) men jag kan stå där på skogsstigen och vill bara falla ner på knä. Av ödmjukhet och tacksamhet. För att jag får uppleva livets återkomst, för att humledrottningar har vaknat och brummar i luften, att fjärilar flaxar runt omkring mig, att bofinken sjunger så vackert ovanför mitt huvud, precis där jag står... Vet ni, när jag ser och hör allt detta då känner jag mig som världens lyckligaste människa.

Lyckodagen

Vilken lyckodag! Jag känner mig berusad av våren! I skogsdungen har de första vitsipporna kommit. Vad jag har väntat på den dagen, det ska gudarna veta. Vitsippor fyller mig med en sådan glädje att jag svävar som en ballong. Att äntligen få se vitsippor växa skulle vara nog för att fullända min dag. Men idag är det tydligen min lyckodag för där, bland vitsipporna, mötte jag även en yrvaken nyckelpiga.

Inte långt ifrån mig brummade en humledrottning i luften. Så nu har även mina sommarfavoriter vaknat. Jag hoppas att de hittar tillräckligt med mat och någonstans att bo. Just humlebostäder är det ganska ont om. Så jag skyndade mig hem för att bygga ett humlebo på min tomt. När jag kom hem då fick jag syn på ett bi, en riktig charmör i påsiga, gula pollenbyxor.

 

Nu är humleboet klart och väntar på någon humledrottning som finner det tryggt och bekvämt.
Under veckan  som kommer ska jag berätta hur jag har byggt boet.

Framgångar

Det här är min katt Lucy. En äldre dam som tror att allt är för hennes skull. Om jag slänger en filt på den blöta gräsmattan då gör jag det så klart för att hon ska ha det skönt. Tanken på att jag kanske gör saker för min egen skull existerar inte i Lucys värld. Hade tanken mot förmodan existerat, då skulle katten strunta i den i alla fall. Faktum är att jag la filten för att själv slippa bli blöt om magen när jag inspekterar vårens framgångar. Försenade men alltid framgångar...

De tre musketörerna och D'Artagnan har lämnat den trygga rabatten och gett sig ut på äventyr.

De står mitt i den vintertrötta gräsmattan och utmanar vinden och våra fötter.

Att min oplanerade maskrosodling kommer att bli enorm även i år, det kan jag se redan nu.

En och annan lönnäsa har börjat gro. Det får mig alltid att förundras över naturens krafter.

Av ett litet frö kan det bli ett träd, om allt vill sig väl. Allt är så finurligt ordnat i naturen...

Träningsrundan

Ännu en träningsrunda inför vår Kebnekaisevandring är avklarad. Jag bär fortfarande på 10 kg men nästa gång ska jag nog öka med 5 kg.

En stor del av skogen som vi gick igenom var helt uppbökad av vildsvin. Jag såg spår efter dem precis överallt!

På vissa ställen fanns det fortfarande massor med snö...

Och på andra ställen blommade krokusar :)))

Bilder i dagens inlägg är tagna med en väldigt enkel kompaktkamera som saknar möjligheter till manuella inställningar. Den är dock lätt och just kameravikten ger mig huvudbry. Med tanke på att jag ska vandra med max 15 kg på ryggen så är systemkamerans vikt riktigt problematisk. Kameran väger runt 1 kg! Och jag måste ju få plats med maten, utrustningen, kläderna... Hur ska det gå?

I värmen

Linda ringde och undrade om jag inte hade lust att komma till hennes jobb idag. Det hade jag för Linda är min bonusdotter och hon jobbar hos Granerfeldts Trädgårdscenter. Att gå runt i deras varma växthus, bland alla blommor och fjärilar, är en lisa för själen ska jag säga Er. Jag ville inte åka hem, inte alls. Nästa gång ska jag nog ta med mig en solstol och stanna där tills de stänger. För säsongen alltså. 

Ute på min altan, där det är sol och lä, är det också ganska varmt och behagligt just nu...

Parlivet vid ån

Efter jobbet tog jag en promenad längs ån här i stan. Och där händer det saker! 

Gräsänderna har bildat par och de ser jätterara ut där de sitter två och två på den blöta gräsmattan.  

Ett par knipor har också bestämt sig för att bilda familj. Jag lyfte lite på ögonbrynen när jag fick syn på dem. Det är nog första gången som jag träffar på knipor som simmar i vår å, mitt i stan! Men jag besöker ju inte stan så ofta så jag kanske har missat dem bara.

Inte heller sothönan brukar jag se där. Men idag simmade den i ån, alldeles ensam dock...

Ack, jag höll på att glömma. Tidigt, tidigt imorse såg jag ett par talgoxar som parade sig.
Jag hade dock ingen kamera mig mig då så det blev ingen bild. Ni får helt enkelt tro på mig.

Tummen upp

Tummen upp för mina nya vandringskängor! De sitter som en smäck. Vi kommer nog att bli riktigt bra vänner, kängorna och jag.

Solen skiner och det är riktigt behagligt trots att nordanvinden är så envis. På vissa ställen är snön fortfarande ganska djup :)

Men vet ni vad? Vi har sett vårens första nässelfjäril!

Tummen upp för våren, för solen och för att det är så skönt att leva vissa dagar.

Vårkänslor i vinterskogen