Lugnet hos antroposoferna

Igår åkte vi till Ytterjärna och jag var fullständigt förundrad över det lugnet som spred sig mellan byggnader och odlingar.

Det är sällan som jag finner en sådan fridfull atmosfär i en miljö som människan har byggt upp...

Alldeles blått på Askholmen

Sommaren är i full gång och jag vill hinna med att besöka de naturreservaten som jag har kvar på min lista. Gärna innan sommaren tar slut. Idag har jag varit i Askholmens naturreservat. Jag satt på en berghäll och blickade över Mälaren...   



På skogsstigen mötte jag en kopparorm som ringlade sig mellan mina fötter...

Lite längre bort såg vi spår i leran. Jag blev euforisk för jag trodde att det var spår av lo. Jag har aldrig sett ett vilt lodjur. Bara tanken på att en sådan kisse hade nyligen passerat samma stig som jag var väldigt kittlande. Magnus var tveksam men jag levde på hoppet.

Nu har jag kollat i spårboken och det är tydligen hundspår, inte lo. Lodjur lämnar spår utan kloavtryck...

I midsommarnatten

Midsommarnatten, den magiska, ljusa natten... Den ville jag ta vara på. Månen visade sig bakom grantopparna som syns från mitt fönster. Jag gjorde en termos te och gav mig ut. Jag gick genom skogen och lyssnade till nattens ljud. När månen vandrade vidare gick jag ut på ängen. Plötsligt rasslade det till i det höga gräset och ett prickigt kid skuttade iväg. Kära någon vad jag skämdes! Jag har alltid velat träffa ett litet tryckande kid men inte så här... Inte skrämma livet ur det. Jag kände mig som en usel naturvän. 

Tusen frågor haglar över mig just nu. Kommer kidet tillbaka till sin lega eller kommer det att snurra runt i skogen dit det sprang? Kommer rådjursmamman att hitta sitt lilla barn? Brukar dem byta plats med jämna mellanrum eller lämnar mamma sitt kid på ett och samma ställe under den tiden som kidet trycker? Hur länge ska jag undvika att traska runt på ängen för att inte stressa familjen i onödan? 

Om någon av Er vet svaret på någon av mina frågor så snälla, upplys mig!

Lisa för själen

Idag besökte jag Skiren-Kvicken, ett trolskt naturreservat utanför Eskilstuna. Det är en lisa för själen att vara där...

På ängen i Skäret

Ikväll har jag gjort ett kort besök i Skäret, ett naturreservat som ligger lite utanför Eskilstuna.  

Jag blev alldeles kär i den ängen som jag fann där.  En alldeles riktig äng.
Kära någon, det är inte varje dag som jag får njuta av en sådan äng. Ett böljande hav av gräs och blommor....

Mitt på den soldränkta ängen mötte jag en råbock. Vi blev nog båda två överraskade av vårt möte :)

Och i luften vimlade det av tusentals ettriga myggor. Jisses, vad de var på en!

I Skäret finns det en magisk strandskog men utan myggnät som skyddar ansiktet ska man nog inte ge sig in där. Nästa gång får jag inte glömma det! För det blir definitivt fler gånger i Skäret. Jag bara ryser av behag när jag försöker föreställa mig hur vackert det måste vara där en tidig morgon när dimman sveper över ängen... 

Mina möten med igelkottar

På Naturskyddsföreningens hemsida har jag läst att igelkottar har minskat. Därför blir jag extra glad över att kunna rapportera att idag har jag träffat en av dessa taggiga bollar. Mitt på ljusan dan har den rullat på skogstigen. Jag var så tyst som jag bara kunde. Igelkotten stannade till och lät mig ta den första bilden. När kotten hörde slutarens ljud sprang den in i gräset och hade ingen lust att komma tillbaka.

Jag har faktiskt haft tur med att nästan varje år få besök av igelkottar. En sommar bosatte sig två av dem under vår hammock där de sov på dagarna. På kvällarna kunde jag se dem göra sina rundor i gräsmattan och under kanotstället. I år har jag inte sett några igelkottar just hos mig men jag vet att de kommer hit i alla fall. Jag brukar hitta en och annan bajskorv på cementplattorna :)

Här får ni se några av mina gamla möten med igelkottar: 

Sommaren 2012 bjöd jag en igelkott på uppblöt kattmat.

Våren 2010 fick jag hjälpa en igelkott som trasslade sig in mellan våra cyklar och kom inte loss.

En av de två igelkottarna som sommaren 2007 bodde hos oss.

Vår fina bullmastiff Nosan var en väldigt försiktig hund. Bilden är från sommaren 2006.



På leriga stigar

Jag älskar mina gummistövlar. Tack vare dem kan jag gå dit många andra inte går och få se spännande saker.  

Idag har jag nästan klampat in i hackspettarnas bo. De har valt att bygga det relativt lågt, i rumphöjd på mig. Jag blev helt mållös när jag fick se det. Men jag ville inte gå alltför nära boet för att inte störa familjen.

I ett annat träd fick jag syn på spillkråkan.

Lite längre bort blev jag vittne till början på nya flugbaggar :)

Plötsligt hörde jag ett märkligt vrål. Först trodde jag att det var en hes hund som skällde men icke.


En råbock stirrade på mig och vrålade. Hade det varit en get då skulle jag tro att hon försökte avleda min uppmärksamhet från hennes kid. Men en råbock? Jag fick en känsla att han skrek åt mig.

Så många fina möten... Vilken lyckodag!

Ekorre på flykt

Den här ekorren tänkte inspektera björktrastarnas bo. Men tji fick den objudna gästen. Björktrastparet jagade bort ekorren så det rasslade i skogsdungen.

Ett möte i skogen

Plötsligt kände jag mig iakttagen. Jag lyfte blicken från stigen och tappade andan. Cirka 25m ifrån mig stod ett rådjur. Våra blickar möttes och jag tänkte att nu skulle det springa ifrån mig. Men nej, rådjuret stod kvar ett bra tag till innan det vände om och gick ner mot hagen.

Att få stå så pass nära ett rådjur som jag har gjort idag... ja, jag kan inte säga något annat att det har gjort mig alldeles lycklig.

Ett oväntat möte

Minusgraderna och den okuvade forsen förvandlade denna tidiga vintermorgon till en drömlik sagovärld. Jag kände en enorm tacksamhet över att få uppleva allt det vackra. Även om mina fingrar blev smärtsamt blåa och näsan, den ska vi inte ens tala om. Jag svävade där och dagdrömde. Plötsligt fick jag syn på någon som satt i isen vid stranden. Först trodde jag att det var en ihjälfrusen hund. Stackarn... 

Jag kom lite närmare och blev så häpen.  För det jag såg var en ytterst levande...

...bäver!

Drömde jag? Hallucinerade? Men nej, det var alldeles på riktigt! Bävern var dock inte lika förtjust som jag i vårt möte. 

Eller så hade han bråttom någonstans. Det sa bara plums och så försvann han i det kalla vattnet...