Tistelns stamgäster...

Tistel hamnar nog ganska långt nere på tycka om - listan. I alla fall för oss, människor. Många insekter är dock alldeles tokiga i tistelblommas nektar. Det är en fröjd för ögat att titta på tistelblommans stamgäster: blomflugor, humlebaggar, blombockar, fjärilar...

Blåvingen, öppna dig...

Mot kvällen upphörde regnet. En liten, skygg blåvinge svajade på grässtrået och njöt av kvällssolen. Jag försökte närma mig fjärilen så försiktigt jag bara kunde. Jag satte mig på huk och bönade: lilla, rara blåvingen, öppna dig... 

Och plötsligt... vips så öppnade den sina vingar och skimrade som en blomma uppe på timotejaxet...



Jourhavande biolog svarar...

Först trodde jag att det var fjolårets eklöv som hängde i gräset. Men det var inget eklöv utan en stor fjäril. Jag blir enormt frustrerad när jag hittar något och inte vet vad jag egentligen tittar på. Jag började kolla olika fjärilar i mina böcker och på internet men blev inte klokare. Inte ett dugg måste jag säga. Räddningen kom via jourhavande biolog. Jag skickade bilden till honom och fick svaret. 

Den stora, eklövsliknande fjärilen heter videsvärmare, Smerinthus ocellatus. Tämligen vanlig men ack, så vacker!   

Och på tal om jourhavande biolog... Lars-Åke Janzon har skrivit en fantastisk bok Hur mycket blåst klarar en fluga? Jourhavande biolog svarar på alla möjliga och omöjliga frågor om svenska djur. Saker man inte kan läsa sig till i de vanliga faktaböckerna.

Vad är fästingar bra för? Kan fiskar simma baklänges? Kissar björnar i idet? Kan man förutspå en getingsommar? Och så vidare...
Alla svar serveras på ett roligt och lättillgängligt sätt. Dessutom med all den respekt som vår natur förtjänar.

Jag tycker väldigt mycket om boken och bläddrar jämt i den.

Historien om de svarta molnen

Det var en gång några svarta regnmoln. De hade samlat på sig så mycket regn att de inte längre orkade glida över himlavalvet.
De klungades över ängen och mullrade hotfullt. Vinden försökte blåsa bort de svarta molnen men inte ens den kunde rå på dem.
Vinden knuffade och buffade på molnen men de var alldeles, alldeles för tunga. 

De första regndropparna föll ner till marken. Alla små insekter började söka skydd under blad och mellan grässtrån men växterna jublade. Molnen tvekade en stund. Skulle de försöka stoppa det som ville ut eller skulle de ge sig hän och regna allt de kunde?

Plötsligt hördes det ett rytande över hela ängen. Hade molnen spruckit till slut må man tro? För på några få minuter fylldes alla gropar och stigar av ett syndaflod utan dess like. Den stackars amatörfotografen som stod mitt på ängen blev alldeles genomblöt. 

 Ju mer molnen regnade desto lättare blev dem. Till slut kunde vinden jaga bort dem och solen tittade fram.

Insekterna kröp ur sina gömmor och torkade vingarna i solen. 

 Vissa av dem blev tydligen väldigt hungriga för de satte sig på fotografens hand och trodde att det var en sommarbuffé.

Det påminner mig om att även jag känner mig hungrig. Så historien får sluta här, innan jag svimmar av hunger. Eller blodbrist...

I värmen

Linda ringde och undrade om jag inte hade lust att komma till hennes jobb idag. Det hade jag för Linda är min bonusdotter och hon jobbar hos Granerfeldts Trädgårdscenter. Att gå runt i deras varma växthus, bland alla blommor och fjärilar, är en lisa för själen ska jag säga Er. Jag ville inte åka hem, inte alls. Nästa gång ska jag nog ta med mig en solstol och stanna där tills de stänger. För säsongen alltså. 

Ute på min altan, där det är sol och lä, är det också ganska varmt och behagligt just nu...

Tummen upp

Tummen upp för mina nya vandringskängor! De sitter som en smäck. Vi kommer nog att bli riktigt bra vänner, kängorna och jag.

Solen skiner och det är riktigt behagligt trots att nordanvinden är så envis. På vissa ställen är snön fortfarande ganska djup :)

Men vet ni vad? Vi har sett vårens första nässelfjäril!

Tummen upp för våren, för solen och för att det är så skönt att leva vissa dagar.

Ett ovanligt möte

Första dagen på det nya, spännande året. Om några månader ska jag, förhoppningsvis, bestiga Kebnekaise. Så vi har börjat året med lite bärträning. Vi gick på de hala stigarna och diskuterade olika färdvägar. Plötsligt fick vi syn på något som gjorde oss totalt mållösa. 

    

Ett litet liv med trasiga vingar satt på stigen. Magnus tog det försiktigt i sina kupade händer. Vill ni se vad vi har hittat?

Ett påfågelöga! Den första januari! Det är inte meningen att den ska vara vaken nu. För nu finns det absolut inga blommor som den kan äta sig mätt på. Vi kunde inte låta fjärilen stanna där vi hittade den...

Kanske kan den hitta något krypin i stenmuren och somna om där? Det hoppas jag på av hela mitt hjärta.

Besök i tropikerna

 För att få lite motvikt till den färglösa, regninga tillvaron som vi får tampas med just nu har jag åkt till Fjärilshuset i Stockholm. Tropiska upplevelser några dagar före första advent sitter aldrig fel. Jag ville förstås besöka och fotografera alla dessa vackra fjärilar som flyger fritt i växthuset. Men det visade sig vara svårare än jag hade föreställt mig. Det svaga ljuset tvingade mig till att jobba med alltför långa slutartider. Dessutom immade objektivet hela tiden. Några bilder blev det i alla fall. Nu har jag matat min själ med lite värme och jag hoppas på att det räcker ända fram till våren, tills våra svenska fjärilar sträcker på sina vingar.