Det är i skogen...

 Storstäder i all ära men det är i skogen som jag känner mig verkligen lycklig. Bland myror, mossor och koltrastar som sjunger ovanför mitt huvud. Ge mig lite solsken, ett par gummistövlar och en ledig dag så gör jag den dagen till den bästa hittills.

Vårkänslor i vinterskogen

... och snömassorna har kommit...

Inte nog med det, de fortsätter att bara välla fram. Hur mycket snö kan egentligen en vinterhimmel rymma? I skogsdungen, där för en vecka sedan sjöng talgoxarna, är nu alldeles tyst. Men ännu har vintern sin fulla rätt och härja. Det är ju, trots allt, mitten av februari.   

Och i syrénträdet är det en björktrast som numera är herre på täppan. Han började besöka oss för några veckor sedan. I början var han väldigt mobbad av koltrastarna. Alla hans försök att närma sig maten slutade med att han fick stryk. Jag vet inte vad som har hänt men nuförtiden är det han som spöar koltrastarna. De sitter på staketet och tittar på när björktrasten hackar i äpplet. Det ligger äppelbitar även på marken men inte ens dessa får koltrastarna ta. Då är björktrasten där direkt och visar vad han tycker om det hela. 

Skogens hemliga liv

Jag har en stor förkärlek till sagor och folktro. När jag traskar runt i skogarna då möter jag en del fantasieggande figurer. Kan ni se den sura Trädtanten på den första bilden? Jag skulle nog bli väldigt sur jag med om någon slängde snön i huvudet på mig.

Det här är Urtidsdjuret som kan avslöja många hemligheter om jordens historia. Bara man vill lyssna och förstå.

Gammeldraken som bor i min lilla skogsdunge.

Rumpträdet har jag hittat på Gotska Sandön.

Och så har jag träffat en mammut också...

Stilla i Årbyskogen

 

Så här en vecka innan jul är schemat väldigt spänt. Köttbullar ska rullas och bullar ska bakas. Men ack, ett litet naturreservat skulle jag väl hinna med? Jag gick till Årbyskogen, det naturreservatet som ligger bara någon kilometer ifrån mitt hem. Och andras. Trafiken där är lika intensiv som den på E-20. Där möter man skidåkare, stavgångare, mammor med sina små barn och en och annan hundägare. Fast jag brukar undvika de vältrampade stigarna. Då kan jag njuta av den underbara stillheten som stressar av min själ.

Vinterskogen

Idag har vintern visat mig en av sina vackraste sidor. Sol, klarblå himmel och mjuk pulversnö. En sådan dag är det väldigt svårt att inte känna sig lycklig. Även om man får pulsa så att svetten rinner som en vårfors längs ryggraden.

Adventsfika i skogen

Jag satt i skogen, åt den goda mjuka pepparkakan och lyssnade till tystnaden. Snön föll sakta och jag tänkte på att jag inte kunde ha det bättre än så. Men jag hade fel. Plötsligt letade sig några vilsna solstrålar fram och förvandlade skogen till en alldeles magisk plats. Snöflingorna glittrade i solen och jag satt bara där och höll andan. Det var så otroligt vackert...

Tolamossen

Det är inte varje dag som jag får möjlighet att vandra i en skog som har ca 110-130 år på nacken. Jag får en känsla att jorden har slutat rotera och det blir alldeles stilla. Bakom träden står någon som tittar på mig med sina vacksamma ögon. Märkliga ljud avbryter tystnaden och förstärker den kusliga känslan. Men så kommer man till en mossig glänta som lyser grönt och kusligheten får dra sig tillbaka.

Ett mossigt rike

Även om världen har blivit gråbrun och tyst så ska man inte tro att livet har upphört. För på trädstammar, stenar och stubbar bubblar livskraften. Där frodas mossor och lavar. Hösten är deras tid. En miniatyrvärld med en sådan formrikedom att man häpnar...