I midsommarnatten

Midsommarnatten, den magiska, ljusa natten... Den ville jag ta vara på. Månen visade sig bakom grantopparna som syns från mitt fönster. Jag gjorde en termos te och gav mig ut. Jag gick genom skogen och lyssnade till nattens ljud. När månen vandrade vidare gick jag ut på ängen. Plötsligt rasslade det till i det höga gräset och ett prickigt kid skuttade iväg. Kära någon vad jag skämdes! Jag har alltid velat träffa ett litet tryckande kid men inte så här... Inte skrämma livet ur det. Jag kände mig som en usel naturvän. 

Tusen frågor haglar över mig just nu. Kommer kidet tillbaka till sin lega eller kommer det att snurra runt i skogen dit det sprang? Kommer rådjursmamman att hitta sitt lilla barn? Brukar dem byta plats med jämna mellanrum eller lämnar mamma sitt kid på ett och samma ställe under den tiden som kidet trycker? Hur länge ska jag undvika att traska runt på ängen för att inte stressa familjen i onödan? 

Om någon av Er vet svaret på någon av mina frågor så snälla, upplys mig!

Skymningssagor

Solen har precis gått ner och lämnat plats åt månen. Himlen har tagit på sig sin vinterblåa pyjamas. Det är tyst, såsom det brukar vara sekunder före en teaterföreställning. Och då börjar det, den spektakulära uppvisningen...

En flock kajor kommer farande. De skränar och deras vingslag får mitt hjärta att slå lite fortare. Flocken gör några varv på himlen innan fåglarna landar ner i de täta trädkronorna. Kajorna har kommit till sin vanliga sovplats. De tjoar en liten stund till och jag undrar vad de pratar om. Kanske om vad de har varit med om under dagen. Kanske berättar de godnattsagor för varandra. Det kommer vi aldrig att få veta. Vi kan skicka saker ut i rymden men vi kommer aldrig att lista ut vad kajorna kraxar om.  

Fotoabstinens

Jag lider av fotoabstinens. Jag har alldeles för få ljustimmar till mitt förfogande. Men idag har jag kommit hem precis när solen höll på att gömma sig bakom horisonten. Jag ropade till familjen att jag inte hade tid med att hälsa på dem, greppade kameran och sprang ut.

Kanske, men bara kanske, kunde jag krama ur dagen det allra, allra sista ljuset.    

Under några ögonblick speglade sig solen i vattendropparna. Sedan vips så försvann den och lämnade mig alldeles ensam i det dunkla novembermörkret. Och på himlavalvet började månen sin resa...