I arla morgonstund

 

Tidigt imorse åkte jag till Sundbyholm. Solen höll på att vakna, vattnet var alldeles spegelblankt och det enda som hördes var gässens rop. Jag väntade på att solen skulle visa sig bakom skogen och sedan var det dags att åka till jobbet...   

 

 

 



Stadsfåglar badar

 

En liten kajunge satte sig på stenen, inte långt ifrån mina fötter och funderade ett tag.
 När den konstaterade att jag inte var så farlig som jag såg ut bestämde den sig för ett litet bad.  

Jisses vad ungen skvätte! Den badade allt den kunde, såg det ut som.

 

Men efteråt... ja, då ser man inte så kaxig ut längre :)

 

Strax efter anlände duvan till badplatsen.

 

Duvan föredrog dock lite stillsammare badstil. Doppa fötter en aning, typ.

 

Även Herr Gråsparv ville ta vara på den soliga sommardagen och unnade sig ett bad.

 

Titta bara vilken söt punkfrisyr Herr Gråsparv fick efter badet.

 

 

Medan han torkade i solen tog Fru Gråsparv ett varmt sandbad.

 

Skrattmåsen visade sig vara den största badkrukan av alla och höll sina fjädrar alldeles torra... 

 

 

Lugnet på stranden

Det är så rogivande att vara på stranden, speciellt på kvällen, när de flesta har åkt hem.  

Kvar fanns bara Andmamma med sina ungar. Familjen verkade ha det väldigt skönt i kvällssolen.



Jag satte mig en bra bit ifrån dem, tittade på det sagolika solglittret  och lyssnade till vågskvalpet.



 Efter ett tag samlade Andmamman sina fluffbollar och begav sig till ett mer skyddat nattställe. 



Jag stannade en stund till och njöt av det somriga lugnet på stranden...



Gråsparvar i gräset

För några veckor sedan slutade jag mata mina fåglar. Deras aptit höll på att ruinera mig ty dem åt för 300 kr i veckan! De visste precis när jag kom hem från jobbet. Det räckte med att jag parkerade bilen så började det regna gråsparvar från de stora askarna som växer utanför mitt staket. De satte sig i matträdet och väntade på att jag skulle fylla på deras eftermiddagsranson. Råkade jag dröja några minuter för länge då brast dem ut i förfarligt tjatter. Numera brukar jag bara slänga en näve solrosfrön i gräset, speciellt vid dåligt väder.

Ibland kommer de hit med sina ungar. Både hanen och honan matar dem. Jag tror att vi har stans fetaste gråsparvsungar. 

De är ju större än föräldrarna själva. Jag är övertygad om att ungarna kan plocka upp de skalade solrosfröna alldeles själva men istället sitter de mitt i maten och skriker mat, mat, ge mig, ge mig!

Bilden på honan som matar sin unge fick jag ta genom fönstret. Om ungarna är med då är hela flocken betydligt mer vaksam och knappt tolererar min närvaro på uteplatsen. Annars bryr dem sig inte speciellt mycket om faktum att jag ligger några meter ifrån dem.

Utanför boet

Det är inte lätt att vara en liten skatunge som har hoppat ur sitt trygga bo.

Världen är ju rätt så skrämmande för oss människor. För en liten skatunge är livet utanför boet rena skräckfilmen...

Föräldrarna sitter uppe i björken och håller koll på sin ögonsten. De skriker något helt förskräckligt om man kommer för nära...

Men vad gör det om man ännu inte kan flyga? Inte kan komma undan alla mopeder, katter och andra faror?



Var försiktig lilla skatungen. Träna dina vingar och lev länge och lyckligt.

På leriga stigar

Jag älskar mina gummistövlar. Tack vare dem kan jag gå dit många andra inte går och få se spännande saker.  

Idag har jag nästan klampat in i hackspettarnas bo. De har valt att bygga det relativt lågt, i rumphöjd på mig. Jag blev helt mållös när jag fick se det. Men jag ville inte gå alltför nära boet för att inte störa familjen.

I ett annat träd fick jag syn på spillkråkan.

Lite längre bort blev jag vittne till början på nya flugbaggar :)

Plötsligt hörde jag ett märkligt vrål. Först trodde jag att det var en hes hund som skällde men icke.


En råbock stirrade på mig och vrålade. Hade det varit en get då skulle jag tro att hon försökte avleda min uppmärksamhet från hennes kid. Men en råbock? Jag fick en känsla att han skrek åt mig.

Så många fina möten... Vilken lyckodag!

Dessa ungar...

Den här gråsparvsungen gör precis som alla andra barn gör. Stoppar allt i munnen, ursäkta mig, näbben. Maskrosblad, grus och annat. Något kan faktiskt visa sig vara ätbart... Lilla ungen ser lite ynklig ut men vem gör inte det efter ett bad?

I andra änden av parken gav sig Familjen Gräsand ut på en promenad. Mamma sträcker på halsen och håller koll på omgivningarna.

Och det behövs, med tanke på all trafik. Ungarna bara rullar runt, helt omedvetna om stadens alla faror.



Sådana möten får mig att tänka på att egentligen är vi inte alls så olika som vissa påstår att vi är...

Boet

På vägen från mataffären hittade jag ett fågelbo som låg intill ett träd. Jag satte mig på huk och studerade boet väldigt noga. Jag vet inte vilka fåglar som har byggt det men jag tror inte att någon hade bott i det i överhuvudtaget. Det fanns inga fjädrar där, ingen spillning, inga spår efter några fåglar alls. Kanske föll boet ner medan det byggdes?

Men titta bara hur mycket bomaterial har någon fågel samlat på sig... Mossa, grenar, hundhår, gräs.

Dessa byggnadskonstnärer... De har ju bara en liten näbb och med den bygger dem så skickligt. Boet var verkligen mjukt och skönt...

Ur ett annat bo, det enorma skatboet som jag bor granne med, har en unge hoppat ut och vinglar nu mellan grenarna.

Jag har lust att ropa:

Hörru, in i boet med dig. Hoppa ut när du är flygfärdig! 

Knipans söta dunbollar

Knipan har fått massor med söta dunbollar. Jag skyndade mig till stan för att hälsa på dem. Där satt knipungarna på en sten och väntade på sin mamma. För hon syntes inte till. Jag satte mig i närheten och tittade på livet i dammen. Det är väldigt underhållande och håller man sig tillräckligt lugn och stilla då vänjer sig fåglarna vid att man är där.

Efter en stund kom knipmamman och ropade på sina barn. De kastade sig i vattnet och verkligen sprang fram till henne.

Hos mamma är det alltid tryggast!

Efter ett tag samlade mamman alla sina dunbollar och gav sig iväg.
Genom parken, mellan cykelbanorna och sittbänkarna gick dem mot den stora ån...



Lycka till knipfamiljen. Jag hoppas att ni klarar er och växer stora och friska.