Vårtbitarnas spelmansstämma

 

Ljudet var öronbedövande. Jag stod stilla mitt bland de överblommade tistelblommorna och lyssnade. Runt omkring mig hade vårtbitarna sin spelmansstämma. De fanns precis överallt. Jag har aldrig sett något liknande. Jag menar, jag har visst sett vårtbitare förut men inte i sådana mängder. Och när 100 hanar börjar spela då får man verkligen gåshud, trots att sommarkvällen är så varm... 

 

Här kan ni se både hane och hona. Honan (till höger) känner man igen på äggläggningsröret.

Tistelns stamgäster...

Tistel hamnar nog ganska långt nere på tycka om - listan. I alla fall för oss, människor. Många insekter är dock alldeles tokiga i tistelblommas nektar. Det är en fröjd för ögat att titta på tistelblommans stamgäster: blomflugor, humlebaggar, blombockar, fjärilar...

Herr Gräshoppson

Jag satt i hammocken och funderade på det ena och det andra när Herr Gräshoppson kom på ett kort besök.

Som tur var så låg kameran precis bredvid mig och jag tog en bild på honom.

Och på tal om kameran... Jag fotograferar med en Pentax K10D. Det är ingen värstingskamera precis. Att jag valde just den här kameran berodde på att den var då den enda kameran på marknaden som var vädertätad. Det var viktigt för mig eftersom jag fotar i alla väder. Jag har tvingat min käre Pentax till att arbeta i störtregn, stekande sol och sträng kyla. På blåsiga sandstränder och gegiga lerstigar. Den har varit med om rätt så mycket som ni förstår och varit mig trogen utan att klaga. Men för några veckor sedan, när jag fotograferade regn, då kollapsade elektroniken. Jag la kameran på tork och sedan blev den normal igen. Hädanefter får jag vara försiktig... 

Makrobilder tar jag med Tamron SP AF 90mm F/2.8 MACRO. 



Dagens leende...

...har jag fått av en tordyvel. Nu skickar jag leendet vidare, till alla naturvänner som kommer hit på besök.

Historien om de svarta molnen

Det var en gång några svarta regnmoln. De hade samlat på sig så mycket regn att de inte längre orkade glida över himlavalvet.
De klungades över ängen och mullrade hotfullt. Vinden försökte blåsa bort de svarta molnen men inte ens den kunde rå på dem.
Vinden knuffade och buffade på molnen men de var alldeles, alldeles för tunga. 

De första regndropparna föll ner till marken. Alla små insekter började söka skydd under blad och mellan grässtrån men växterna jublade. Molnen tvekade en stund. Skulle de försöka stoppa det som ville ut eller skulle de ge sig hän och regna allt de kunde?

Plötsligt hördes det ett rytande över hela ängen. Hade molnen spruckit till slut må man tro? För på några få minuter fylldes alla gropar och stigar av ett syndaflod utan dess like. Den stackars amatörfotografen som stod mitt på ängen blev alldeles genomblöt. 

 Ju mer molnen regnade desto lättare blev dem. Till slut kunde vinden jaga bort dem och solen tittade fram.

Insekterna kröp ur sina gömmor och torkade vingarna i solen. 

 Vissa av dem blev tydligen väldigt hungriga för de satte sig på fotografens hand och trodde att det var en sommarbuffé.

Det påminner mig om att även jag känner mig hungrig. Så historien får sluta här, innan jag svimmar av hunger. Eller blodbrist...

På leriga stigar

Jag älskar mina gummistövlar. Tack vare dem kan jag gå dit många andra inte går och få se spännande saker.  

Idag har jag nästan klampat in i hackspettarnas bo. De har valt att bygga det relativt lågt, i rumphöjd på mig. Jag blev helt mållös när jag fick se det. Men jag ville inte gå alltför nära boet för att inte störa familjen.

I ett annat träd fick jag syn på spillkråkan.

Lite längre bort blev jag vittne till början på nya flugbaggar :)

Plötsligt hörde jag ett märkligt vrål. Först trodde jag att det var en hes hund som skällde men icke.


En råbock stirrade på mig och vrålade. Hade det varit en get då skulle jag tro att hon försökte avleda min uppmärksamhet från hennes kid. Men en råbock? Jag fick en känsla att han skrek åt mig.

Så många fina möten... Vilken lyckodag!

Myller av liv

Dagarna går i rasande fart. Det gör nästan lite ont ont i kroppen att se hur fort naturen förändras. Min tid räcker inte till allt jag vill se och uppleva, även om jag försöker vara ute varje dag. Störtregn och strålande sol avlöser varandra hela tiden. Världen exploderar i grönska. Vårlök har redan blommat över (för att inte tala om vitsippor) och världen färgas gul av maskrosor. Björktrastens unge har hoppat ur boet och skuttar klumpigt bland buskarna. Vingarna är fortfarande lite ur funktion ju. Inte är den tyst heller. Överallt myllrar det av liv.