Historien om de svarta molnen

Det var en gång några svarta regnmoln. De hade samlat på sig så mycket regn att de inte längre orkade glida över himlavalvet.
De klungades över ängen och mullrade hotfullt. Vinden försökte blåsa bort de svarta molnen men inte ens den kunde rå på dem.
Vinden knuffade och buffade på molnen men de var alldeles, alldeles för tunga. 

De första regndropparna föll ner till marken. Alla små insekter började söka skydd under blad och mellan grässtrån men växterna jublade. Molnen tvekade en stund. Skulle de försöka stoppa det som ville ut eller skulle de ge sig hän och regna allt de kunde?

Plötsligt hördes det ett rytande över hela ängen. Hade molnen spruckit till slut må man tro? För på några få minuter fylldes alla gropar och stigar av ett syndaflod utan dess like. Den stackars amatörfotografen som stod mitt på ängen blev alldeles genomblöt. 

 Ju mer molnen regnade desto lättare blev dem. Till slut kunde vinden jaga bort dem och solen tittade fram.

Insekterna kröp ur sina gömmor och torkade vingarna i solen. 

 Vissa av dem blev tydligen väldigt hungriga för de satte sig på fotografens hand och trodde att det var en sommarbuffé.

Det påminner mig om att även jag känner mig hungrig. Så historien får sluta här, innan jag svimmar av hunger. Eller blodbrist...