Tummen upp för fjället!

Jag har aldrig känt ett sådant vemod som jag kände igår, när jag gick genom den symboliska porten i Nikkaluokta. Efter 105 km vandring ville jag inte lämna fjället, inte det minsta... Alla dessa storslagna vyer som får en att känna sig ödmjuk och alldeles hänförd. 

Och vatten, det rena vattnet som rinner och forsar överallt. Som man kan dricka direkt ur jokken och som smakar så friskt!



Till och med frystorkat smakar ljuvligt gott, hur knasigt det än låter...



Men när jag äntligen kom till Kebnekaise Fjällstation då bjöd jag mig själv på en riktigt god lunch.

De flesta nätter sov vi i tält...

... men när Sälkastugorna uppenbarade sig för oss då bestämde jag mig för att övernatta där. Jag var så trött på sovsäcken som försökte strypa mig, på fuktigheten och på att huttra varenda morgon. För kallt var det nästan varje dag. Så i Sälka skiljdes vi åt och fortsatte med våra egna vandringar. Magnus mot Kebnekaise och jag mot Singistugorna och sedan vidare mot fjällstationen. 



Här satt jag och myste i värmen...

Och medan jag myste och somnade sedan i min torra säng då kämpade Magnus uppe på toppen.

Framför allt mot den snöstormen som härjade där... 

Men upp skulle han och han lyckades. Den polska flaggan fladdrar nu på Sveriges högsta topp!

Bilder från Kebnekaises topp har Magnus tagit, för jag var ju inte där. Men när han berättade om snöstormen och om hur han jagade tältet som höll på att försvinna med vinden då var jag glad att jag till slut valde livsnjutarvandringen. Utvilad och torr njöt jag av vattenfallens mäktiga brus och av spegelblanka sjöar som jag hittade bortom Kungsleden.  

Jag andades in fjället...

Dessutom blev jag överlycklig när jag mötte en liten laphumla :)

Det är bara en sak som jag är besviken över. I Laddjujavri kan man köpa renburgare på Lap Dånalds. Jag var liksom fixerad vid tanken att äta på Lap Dånalds men jag missade stället :(

Men det blir fler gånger för jag vill tillbaka dit igen, av hela mitt hjärta. 



Honungsfacelians ljuva smak

För ett tag sedan sådde jag en blandning av nektarrika blommor för att locka hit humlor, bin och fjärilar. För ett par dagar sedan började honungsfacelia slå ut i blom. Idag har den lockat till sig en blomfluga som med stor passion slickade på blommans ståndare. 

En och annan humla har också hittat hit och det gör mig väldigt glad.



Humlerumpor

Idag har jag fått se en himla massa rumpor stå rakt upp i vädret. Alltså... kungliga humlerumpor.  Jag blev lite fundersam ty humledrottningar bör väl vara i sina bon just nu och lägga massor med nya ägg. Vid det här läget är det arbetarna som ger sig ut på flygturer. De här drottningarna ägnade sig åt att frenetiskt försöka borra hål i marken. Men varför?

Det måste vara snylthumlor! Riktiga rövare som inte samlar pollen eller gör sig besväret att själva bygga något bo. De vaknar senare på våren och letar efter de sociala humlornas bon. De kryper in, dödar drottningen och tar över hennes samhälle.    



 

Jordsnylthumlans rumpa...



och stensnylthumlans rumpa.



Ett litet hål i jorden

Aaa, jag har hittat ingången till ett humlebo! Egentligen är det lite för kaxigt att påstå att jag har hittat. Jag låg på marken och fotograferade harsyra när jag fick syn på en humledrottning som brummade i närheten av mig.  Jag följde henne med blicken.

Efter en liten stund av  brummandet kröp hon in i ett litet hål i jorden. 

Ser ni hålet? Jag kan förstås inte vara 100% säker men jag är nästan övertygad om att det är ingången till humleboet. Nu har jag memorerat vägen dit. Om några veckor ska jag besöka platsen igen och kolla om det händer något där.

Den hemska promenaden

Dagen hade precis vaknat och jag såg fram emot att få njuta av den något kyliga vårmorgonen. Jag tog den långa vägen till jobbet, den som går genom skogen. Men promenaden blev inte som jag hade tänkt mig.

Jag måste varna Er att bilderna i dagens inlägg är långt ifrån njutningsfulla!

Jag gick där lite i mina egna tankar, precis som jag brukar, när jag fick syn på den lilla talgoxen. Den låg mitt på stigen.



Men stackars liten! Du har klarat den långa vintern och nu, när våren har äntligen kommit till oss så ligger du här och är alldeles död.

Jag la talgoxen under en buske. Där får den lilla kroppen bli en del av kretsloppet. Det skulle talgoxen kunna bli även mitt på stigen men det känns för sorgligt för att låta det ske. Lite ledsen gick jag vidare. Där skogen slutar och asfalten tar vid mötte jag en tilltygad humledrottning. Mitt på cykelbanan kämpade hon för sitt liv. Hon flaxade med vingarna så fort hon kunde men av någon anledning kunde hon inte flyga. Jag lät henne krypa upp i min hand och la henne i en grässtuva. Jag hoppas att hon överlever. Hon har ju en så krävande uppgift att sköta. Någonstans där ute har hon börjat bygga sitt bo och utan henne blir det inga nya humlor ju.  

Jag trodde faktiskt att där skulle det sluta med alla hemskheter. Men det som jag mötte en stund senare fick mig att gråta.

En stilig grässandshane vars blick blev matt låg på cykelbanan. Han måste ha krockat med någon bil, den stackarn. Tårarna rann på mig medan jag flyttade på honom. Jag är antingen för känslig, för mesig eller gud vet vad. Men jag blir så oerhört ledsen när jag ser sådant. Samtidigt som jag förstår ju att varje gång som jag ger mig ut i naturen för att njuta av det sprudlande livet runt omkring mig då kommer jag även att möta döden. Men hur jag än försöker förklara det för mig själv så blir jag ledsen i alla fall.

  



Humlebo

De humlorna som vi ser just nu är det de som ska starta ett helt nytt humlesamhälle. Humlorna blev befruktade förra sommaren och har sovit hela den långa vintern. Nu börjar de vakna och leta efter föda. Så fort dem har ätit sig mätta börjar de leta efter något bra ställe att bygga sitt bo på. Boet byggs på lite olika platser, beroende på vilken humleart det handlar om. Jag har bestämt mig för att stödja humlebostadsmarknaden och byggt ett bo till jordhumlor. Om de får välja själva då bor de gärna i ett övergivet sorkbo. Vill man bygga ett bo själv då är det bra om man får tag på material från ett sådant sorkbo.

Det där är inget sorkbo men en ingång till en tunnel som antagligen sorkar byggde i gräset under vintern. Jag har plockat gräset runt hålet med förhoppning att det luktar åtminstone lite sork. Men jag glömde bort det där med sorkfeber. 

Det ska man absolut inte glömma. Nu hoppas jag på det bästa!!! 

Ett humlebo kan man enklast bygga i en vanlig lerkruka. Lerkrukan bör ha ca 15 cm i diameter. Jag fyllde krukan med det torra gräset som jag hade plockat. Sedan vände jag upp och ner på krukan och grävde ner den i jorden. Botten på krukan ska hamna på samma höjd som jordytan. Jag la några stenar runt krukan. Stenarna ska skydda ingångshålet från till ex regn men inte täppa till det.

Så ser humeboet ut just nu: 

Jag ska låta bli att klippa gräset runt boet så att humlorna får en bättre omgivning. Boet byggde jag med hjälp av boken "Vilda grannar" som Naturskyddsföreningen har gett ut.

Lyckodagen

Vilken lyckodag! Jag känner mig berusad av våren! I skogsdungen har de första vitsipporna kommit. Vad jag har väntat på den dagen, det ska gudarna veta. Vitsippor fyller mig med en sådan glädje att jag svävar som en ballong. Att äntligen få se vitsippor växa skulle vara nog för att fullända min dag. Men idag är det tydligen min lyckodag för där, bland vitsipporna, mötte jag även en yrvaken nyckelpiga.

Inte långt ifrån mig brummade en humledrottning i luften. Så nu har även mina sommarfavoriter vaknat. Jag hoppas att de hittar tillräckligt med mat och någonstans att bo. Just humlebostäder är det ganska ont om. Så jag skyndade mig hem för att bygga ett humlebo på min tomt. När jag kom hem då fick jag syn på ett bi, en riktig charmör i påsiga, gula pollenbyxor.

 

Nu är humleboet klart och väntar på någon humledrottning som finner det tryggt och bekvämt.
Under veckan  som kommer ska jag berätta hur jag har byggt boet.

Sommarlängtan...

Ibland får jag en obehaglig känsla att vintern tär på mina krafter. Den petar på mitt tålamod på ett väldigt raffinerat sätt och gör små öppningar i själen på mig. Genom dessa öppningar börjar en glödande sommarlängtan att sippra. 

Längtan efter värme, ängsblommor och humlor. Ooo, dessa fredliga lurvbollar är mina absoluta sommarfavoriter...

  

 De allra första humlorna som vi ser på våren är de övervintrade, befruktade drottningar som är i full fart med att starta ett nytt humlesamhälle. Den här bilden tog jag en kall aprilmorgon. Jag trodde att humlan var död för hon var helt orörlig. När solen värmde upp humlan en aning då flög hon vidare. Efter att ha ätit sig mätt börjar drottningen söka efter en lämplig plats för sitt bo. Övergivna sorkbon, ihåliga träd, grästuvor eller håligheter mellan stenar...

Under en av mina sommarpromenader hittade jag det uppgrävda boet. Antagligen fick det besök av någon grävling eller räv som var sugen på lite humlegodis. Runt boet låg det många döda humlor som vittnade om att de försvarade sitt bo med allt de kunde.

Och så jobbar de, helt outröttligt, hela sommaren. Från tidig morgon till sen kväll samlar de pollen och nektar.

Sommaren 2012 var väldigt regning. Den här jordhumlan sökte skydd under kråkvickerns blad. Så mycket skydd blev det dock inte. Stackare. All pollen som hon hade samlat blev till en sörja som droppade ner.

Senare på sommaren föds det hanar och framtida drottningar. När dessa har blivit mogna så lämnar de boet för gott.

Hanarnas enda önskan är att få para sig med någon hona. De lämnar doftspår efter sig, till ex på blad. Sedan hoppas de på att någon hona ska flyga förbi och finna doften helt oemotståndlig. Efter parningen dör hanen och den befruktade honan letar efter något bra ställe att övervintra på. 

De sista humlorna ifjol såg jag i september på Gotska Sandön.

De dinglade tungt i ljungen och njöt av sin sista måltid.

Sedan föll de ner till marken och dog...

Strax efter kom det några andra som gjorde anspråk på humlornas kroppar.

Någonstans där ute sover de befruktade humledrottningarna. Om några månader kommer vårsolen att väcka dem och ett nytt, spännande humleår ska ta sin början. Jag längtar...