I arla morgonstund

 

Tidigt imorse åkte jag till Sundbyholm. Solen höll på att vakna, vattnet var alldeles spegelblankt och det enda som hördes var gässens rop. Jag väntade på att solen skulle visa sig bakom skogen och sedan var det dags att åka till jobbet...   

 

 

 



På vår lilla ö...

Vi har en alldeles egen ö. Den är så liten att den inte har något officiellt namn men vi kallar den för Nosans holme. Vi äger förstås inte ön men vi brukar åka dit nästan varje sommar för att sola, bada och vara för oss själva. Livsnjutning på hög nivå... 

 

 

 

 

Ön ligger i Stendörrens naturreservat, en otroligt vacker plats här på jorden.

Lite annorlunda såg det ut här i vintras...

Varglyan

Vindskydd vid Trehörningen

Varglyan är ett speciellt naturreservat. Utan någon väg som leder dit, utan informationsskyltar eller upptrampade stigar. Dit ska man bege sig med karta och kompass. Vi gick in i naturreservatet via sjön Trehörningen och följde sedan ett uttorkat vattendrag in i Varglyan.

Vid Långsjön hittade vi hjortron. Det är inte varje dag som jag hittar det norrländska guldet mitt i de sörmländska skogarna :)

 

Sommaridyll på Ridön

 

Idag har jag besökt Ridön, en av de öarna som ingår i naturreservatet Ridö - Sundbyholmsarkipelagen. Antingen får man paddla, segla eller ta m/s Havsörnen dit. Jag valde det sista alternativet och köpte en dagsresa till ön.

 

Man kan också köpa ett helt upplevelsepaket och upptäcka ön från en vagn.

 

 

Men det tyckte jag var lite överkurs och bestämde mig för att upptäcka Ridön på egen hand och egna ben. 

 

Jag hittade stigar som kantades av massor med små, söta hallon. Jag plockade nävar fulla med bär och glömde bort tiden.

 

Sådant ska man inte göra när man ska hem samma dag ju. Själv tyckte jag att allt var frid och fröjd. Tills jag upptäckte att jag var vilse! Ridön är inte alls så stor men jag ville ju se mer av den än bara skog. 

 

Ooo, vilken lättnad jag kände när jag till slut hittade vägen.

 

För att fira det tog jag sikte på det närmaste caféet, dvs Cafe Magasinet som ligger högt uppe på en kulle.

 

Lägg märke till de alldeles gula gräsmattorna. Det är verkligen en torr sommar. Alldeles för torr, till och med.

 

Jag åt världens godaste blåbärspaj och tittade runt. Hela ön är som en sommaridyll, man vill liksom stanna där länge, länge...

Och att stanna där, det kommer jag att göra någon gång i framtiden. På ön finns det nämligen ett vandrarhem som man kan övernatta på. Då kan man utforska ön i lugn och ro, utan att ha någon tidspress på sig. Den kände jag, tidpressen. Klockan tickade iväg och vips, så var det dags att gå tillbaka till bryggan och ta båten hem.

 

Lugnet på stranden

Det är så rogivande att vara på stranden, speciellt på kvällen, när de flesta har åkt hem.  

Kvar fanns bara Andmamma med sina ungar. Familjen verkade ha det väldigt skönt i kvällssolen.



Jag satte mig en bra bit ifrån dem, tittade på det sagolika solglittret  och lyssnade till vågskvalpet.



 Efter ett tag samlade Andmamman sina fluffbollar och begav sig till ett mer skyddat nattställe. 



Jag stannade en stund till och njöt av det somriga lugnet på stranden...



Tummen upp för fjället!

Jag har aldrig känt ett sådant vemod som jag kände igår, när jag gick genom den symboliska porten i Nikkaluokta. Efter 105 km vandring ville jag inte lämna fjället, inte det minsta... Alla dessa storslagna vyer som får en att känna sig ödmjuk och alldeles hänförd. 

Och vatten, det rena vattnet som rinner och forsar överallt. Som man kan dricka direkt ur jokken och som smakar så friskt!



Till och med frystorkat smakar ljuvligt gott, hur knasigt det än låter...



Men när jag äntligen kom till Kebnekaise Fjällstation då bjöd jag mig själv på en riktigt god lunch.

De flesta nätter sov vi i tält...

... men när Sälkastugorna uppenbarade sig för oss då bestämde jag mig för att övernatta där. Jag var så trött på sovsäcken som försökte strypa mig, på fuktigheten och på att huttra varenda morgon. För kallt var det nästan varje dag. Så i Sälka skiljdes vi åt och fortsatte med våra egna vandringar. Magnus mot Kebnekaise och jag mot Singistugorna och sedan vidare mot fjällstationen. 



Här satt jag och myste i värmen...

Och medan jag myste och somnade sedan i min torra säng då kämpade Magnus uppe på toppen.

Framför allt mot den snöstormen som härjade där... 

Men upp skulle han och han lyckades. Den polska flaggan fladdrar nu på Sveriges högsta topp!

Bilder från Kebnekaises topp har Magnus tagit, för jag var ju inte där. Men när han berättade om snöstormen och om hur han jagade tältet som höll på att försvinna med vinden då var jag glad att jag till slut valde livsnjutarvandringen. Utvilad och torr njöt jag av vattenfallens mäktiga brus och av spegelblanka sjöar som jag hittade bortom Kungsleden.  

Jag andades in fjället...

Dessutom blev jag överlycklig när jag mötte en liten laphumla :)

Det är bara en sak som jag är besviken över. I Laddjujavri kan man köpa renburgare på Lap Dånalds. Jag var liksom fixerad vid tanken att äta på Lap Dånalds men jag missade stället :(

Men det blir fler gånger för jag vill tillbaka dit igen, av hela mitt hjärta. 



Alldeles blått på Askholmen

Sommaren är i full gång och jag vill hinna med att besöka de naturreservaten som jag har kvar på min lista. Gärna innan sommaren tar slut. Idag har jag varit i Askholmens naturreservat. Jag satt på en berghäll och blickade över Mälaren...   



På skogsstigen mötte jag en kopparorm som ringlade sig mellan mina fötter...

Lite längre bort såg vi spår i leran. Jag blev euforisk för jag trodde att det var spår av lo. Jag har aldrig sett ett vilt lodjur. Bara tanken på att en sådan kisse hade nyligen passerat samma stig som jag var väldigt kittlande. Magnus var tveksam men jag levde på hoppet.

Nu har jag kollat i spårboken och det är tydligen hundspår, inte lo. Lodjur lämnar spår utan kloavtryck...