Den hemska promenaden

Dagen hade precis vaknat och jag såg fram emot att få njuta av den något kyliga vårmorgonen. Jag tog den långa vägen till jobbet, den som går genom skogen. Men promenaden blev inte som jag hade tänkt mig.

Jag måste varna Er att bilderna i dagens inlägg är långt ifrån njutningsfulla!

Jag gick där lite i mina egna tankar, precis som jag brukar, när jag fick syn på den lilla talgoxen. Den låg mitt på stigen.



Men stackars liten! Du har klarat den långa vintern och nu, när våren har äntligen kommit till oss så ligger du här och är alldeles död.

Jag la talgoxen under en buske. Där får den lilla kroppen bli en del av kretsloppet. Det skulle talgoxen kunna bli även mitt på stigen men det känns för sorgligt för att låta det ske. Lite ledsen gick jag vidare. Där skogen slutar och asfalten tar vid mötte jag en tilltygad humledrottning. Mitt på cykelbanan kämpade hon för sitt liv. Hon flaxade med vingarna så fort hon kunde men av någon anledning kunde hon inte flyga. Jag lät henne krypa upp i min hand och la henne i en grässtuva. Jag hoppas att hon överlever. Hon har ju en så krävande uppgift att sköta. Någonstans där ute har hon börjat bygga sitt bo och utan henne blir det inga nya humlor ju.  

Jag trodde faktiskt att där skulle det sluta med alla hemskheter. Men det som jag mötte en stund senare fick mig att gråta.

En stilig grässandshane vars blick blev matt låg på cykelbanan. Han måste ha krockat med någon bil, den stackarn. Tårarna rann på mig medan jag flyttade på honom. Jag är antingen för känslig, för mesig eller gud vet vad. Men jag blir så oerhört ledsen när jag ser sådant. Samtidigt som jag förstår ju att varje gång som jag ger mig ut i naturen för att njuta av det sprudlande livet runt omkring mig då kommer jag även att möta döden. Men hur jag än försöker förklara det för mig själv så blir jag ledsen i alla fall.