Jag traskar runt på leriga stigar och tänker på att det är så tyst i skogen om senhösten. Till och med träden hänger läpp!
Men på en sten har någon lämnat spår efter sig. En liten klump som vittnar om att livet fortsätter. Och tar slut.
Ingen annan årstid än höst är så lämplig för att träna upp sitt tålamod. Och för att acceptera att allt har sin tid.
Att allt hänger samman och att slutet egentligen är början till något nytt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar