Jag har aldrig känt ett sådant vemod som jag kände igår, när jag gick genom den symboliska porten i Nikkaluokta. Efter 105 km vandring ville jag inte lämna fjället, inte det minsta... Alla dessa storslagna vyer som får en att känna sig ödmjuk och alldeles hänförd.
Och vatten, det rena vattnet som rinner och forsar överallt. Som man kan dricka direkt ur jokken och som smakar så friskt!
Till och med frystorkat smakar ljuvligt gott, hur knasigt det än låter...
Men när jag äntligen kom till Kebnekaise Fjällstation då bjöd jag mig själv på en riktigt god lunch.
De flesta nätter sov vi i tält...
... men när Sälkastugorna uppenbarade sig för oss då bestämde jag mig för att övernatta där. Jag var så trött på sovsäcken som försökte strypa mig, på fuktigheten och på att huttra varenda morgon. För kallt var det nästan varje dag. Så i Sälka skiljdes vi åt och fortsatte med våra egna vandringar. Magnus mot Kebnekaise och jag mot Singistugorna och sedan vidare mot fjällstationen.
Här satt jag och myste i värmen...
Och medan jag myste och somnade sedan i min torra säng då kämpade Magnus uppe på toppen.
Framför allt mot den snöstormen som härjade där...
Men upp skulle han och han lyckades. Den polska flaggan fladdrar nu på Sveriges högsta topp!
Bilder från Kebnekaises topp har Magnus tagit, för jag var ju inte där. Men när han berättade om snöstormen och om hur han jagade tältet som höll på att försvinna med vinden då var jag glad att jag till slut valde livsnjutarvandringen. Utvilad och torr njöt jag av vattenfallens mäktiga brus och av spegelblanka sjöar som jag hittade bortom Kungsleden.
Jag andades in fjället...
Dessutom blev jag överlycklig när jag mötte en liten laphumla :)
Det är bara en sak som jag är besviken över. I Laddjujavri kan man köpa renburgare på Lap Dånalds. Jag var liksom fixerad vid tanken att äta på Lap Dånalds men jag missade stället :(
Men det blir fler gånger för jag vill tillbaka dit igen, av hela mitt hjärta.