Mötet med Claes Grundsten

Idag har jag varit på invigningen av Claes Grundstens fotoutställning Karga landskap. Jag har läst hans böcker och beundrat hans bilder men aldrig någonsin har jag ens föreställt mig att någon dag skulle jag få möta honom. Öga mot öga dessutom. Det har varit väldigt inspirerande att lyssna på honom, på hans reflektioner kring fotokonsten. Han nämnde bland annat konsekvenserna av digitaliseringen av foto. Idag, när dagens utrustning levererar tekniskt sett perfekta bilder (och dessutom är den lättillgänglig för många), ställs det högre krav på fotografen. Det är hens öga, förmåga att förmedla känslan som avgör om bilderna sticker ut ur dagens bildflöde.

 

Bilden är tagen med min mobil. Jag skulle aldrig tordas ta fram min systemkamera och vifta med den i hans närvaro :) 

I arla morgonstund

 

Tidigt imorse åkte jag till Sundbyholm. Solen höll på att vakna, vattnet var alldeles spegelblankt och det enda som hördes var gässens rop. Jag väntade på att solen skulle visa sig bakom skogen och sedan var det dags att åka till jobbet...   

 

 

 



På vår lilla ö...

Vi har en alldeles egen ö. Den är så liten att den inte har något officiellt namn men vi kallar den för Nosans holme. Vi äger förstås inte ön men vi brukar åka dit nästan varje sommar för att sola, bada och vara för oss själva. Livsnjutning på hög nivå... 

 

 

 

 

Ön ligger i Stendörrens naturreservat, en otroligt vacker plats här på jorden.

Lite annorlunda såg det ut här i vintras...

Lugnet hos antroposoferna

Igår åkte vi till Ytterjärna och jag var fullständigt förundrad över det lugnet som spred sig mellan byggnader och odlingar.

Det är sällan som jag finner en sådan fridfull atmosfär i en miljö som människan har byggt upp...

Varglyan

Vindskydd vid Trehörningen

Varglyan är ett speciellt naturreservat. Utan någon väg som leder dit, utan informationsskyltar eller upptrampade stigar. Dit ska man bege sig med karta och kompass. Vi gick in i naturreservatet via sjön Trehörningen och följde sedan ett uttorkat vattendrag in i Varglyan.

Vid Långsjön hittade vi hjortron. Det är inte varje dag som jag hittar det norrländska guldet mitt i de sörmländska skogarna :)

 

Vårtbitarnas spelmansstämma

 

Ljudet var öronbedövande. Jag stod stilla mitt bland de överblommade tistelblommorna och lyssnade. Runt omkring mig hade vårtbitarna sin spelmansstämma. De fanns precis överallt. Jag har aldrig sett något liknande. Jag menar, jag har visst sett vårtbitare förut men inte i sådana mängder. Och när 100 hanar börjar spela då får man verkligen gåshud, trots att sommarkvällen är så varm... 

 

Här kan ni se både hane och hona. Honan (till höger) känner man igen på äggläggningsröret.

Sommaridyll på Ridön

 

Idag har jag besökt Ridön, en av de öarna som ingår i naturreservatet Ridö - Sundbyholmsarkipelagen. Antingen får man paddla, segla eller ta m/s Havsörnen dit. Jag valde det sista alternativet och köpte en dagsresa till ön.

 

Man kan också köpa ett helt upplevelsepaket och upptäcka ön från en vagn.

 

 

Men det tyckte jag var lite överkurs och bestämde mig för att upptäcka Ridön på egen hand och egna ben. 

 

Jag hittade stigar som kantades av massor med små, söta hallon. Jag plockade nävar fulla med bär och glömde bort tiden.

 

Sådant ska man inte göra när man ska hem samma dag ju. Själv tyckte jag att allt var frid och fröjd. Tills jag upptäckte att jag var vilse! Ridön är inte alls så stor men jag ville ju se mer av den än bara skog. 

 

Ooo, vilken lättnad jag kände när jag till slut hittade vägen.

 

För att fira det tog jag sikte på det närmaste caféet, dvs Cafe Magasinet som ligger högt uppe på en kulle.

 

Lägg märke till de alldeles gula gräsmattorna. Det är verkligen en torr sommar. Alldeles för torr, till och med.

 

Jag åt världens godaste blåbärspaj och tittade runt. Hela ön är som en sommaridyll, man vill liksom stanna där länge, länge...

Och att stanna där, det kommer jag att göra någon gång i framtiden. På ön finns det nämligen ett vandrarhem som man kan övernatta på. Då kan man utforska ön i lugn och ro, utan att ha någon tidspress på sig. Den kände jag, tidpressen. Klockan tickade iväg och vips, så var det dags att gå tillbaka till bryggan och ta båten hem.